★★★★★Tripadvisor-omdöme
Prado & lunch @ Botín - en vanlig torsdag för mig...
Bucephalus, oktober 2026
Vi träffade vår guide, Cassie, en engelsk dam men en långvarig invånare i Madrid, på en vacker, varm (för mig, ändå, från Skottland) oktobermorgon. Vi träffades vid Goya-statuen och mötte en blandad grupp nordamerikaner – alla mycket trevliga, respektfulla och uppmärksamma, vilket hjälper på en liten tur.
Prado var verkligen njutbart, särskilt eftersom vi, trots de angivna 2 000 målningarna, fokuserade på att se 20. Det kan låta löjligt lågt, och jag trodde det till en början, men det gör det möjligt för Cassie att fokusera på de som är viktiga, särskilt med att hon väver samman målningarna till en övergripande historia om Spanien. Inte det sätt jag hade valt att se det på, men med efterhand ser det ut att ha mening och jag är glad att hon planerade det så.
Om jag gått turen utan guide hade det funnits några målningar som jag inte varit intresserad av och lätt hade gått förbi, men när Cassie satte dem i sammanhanget med andra målningar blev de meningsfulla. Som ett exempel, några dagar senare, var jag på Thyssenmuseet och hade en ljudguide, men även stående framför Holbeins porträtt av Henry XIII, en målning jag vet ganska mycket om, var ljudguiden bara ytlig, den berättade bara saker som vem som helst kunde se. I kontrast till det, lade Cassie, som hade studerat och hade konsthistoriska kvalifikationer, till lager till målningarna, förklarade saker som Velazquez spegelreflektioner, varför, bland 5 liknande män, var ruffar pråliga för 4 av dem och inte för den andra, och varför hans hand kan hållas på ett särskilt sätt. Det hjälpte mig att engagera mig i målningar jag annars inte skulle ha intresse för.
Min fru sa till mig efter att vi bokade den här turen att vi kunde begära, om möjligt, att se en viss målning. Jag läste en recension när jag kom hem som tycktes antyda att det kunde vara fallet, men vi blev inte tillfrågade på dagen och jag skulle aldrig ha modet eller övermodet att göra det. Som det hände behövde jag det inte. Trots att jag såg några El Grecos var jag inte överdrivet intresserad av dem, men det hjälpte mig att få en uppskattning för spansk konst i stort. Dessutom, den jag verkligen ville se, nämligen Boschs Skönhetens trädgård, fångade mig och jag såg den, och den förklarades i detalj. Dessutom hade jag ingen aning om att Goyas Saturn som slukar sin son var på Prado, så att gå in i hans rum med de svarta målningarna och stöta på det, slog mig helt ut. Det var ödmjukt att stå framför det.
Vi fick en 10 minuters paus vid toaletten/besökscentret och därefter ledde Cassie oss till Botín, en 35 minuters promenad bort, men även om det inte var överdrivet ansträngande är det en rejäl sträcka och ett par i vår grupp med en assistanshund (Duchess – med ett vackert passfoto!) var tvungna att ta taxi och det ordnade Cassie enkelt, så oroa er inte för promenaden om det låter dåligt.
Vi kom till Botín 30 minuter innan det öppnade, så vi hade en lugn privat rundtur av byggnaden – det är lite som en labyrint. Nerförst till en matsal, sedan ner igen till en gammal vinkällare, där alla flaskor hade förstörts, hade blivit täckta av mögel, men såg bra ut på foton. Gå bakåt, bortom bottenvåningen uppåt, för att hitta Hemmingways favoritbord i hörnet, sedan upp igen, genom trånga utrymmen varje gång. Om det låter galet nog, titta på foton av rum och trapphus för att se hur trångt det är, och sedan ta hänsyn till att det inte finns några servicehissar, och att personalen måste gå förbi dig (de är inte oartiga, men har inte tid att vänta - du borde se kön utanför!) med tallrikar med mat.
Vi var lyckliga (kanske inte lyckliga, eftersom jag inte vet något om andra turer - Cassie kan ha arrangerat det) att sitta vid ett långt bord precis vid ingången. Initialt var det inte ideal på grund av draget och den ständiga folkmassan, men det lugnade sig snart och det slår att vara uppe på övervåningen eftersom det inte finns någon luftkonditionering.
Byggnaden? Vacker och historisk, som få är. Personalet? Utöver att servera (Cassie beställde) märkte jag dem aldrig riktigt, vilket var bra. Mat? Vi hade några fantastiska kroteetter, sedan de finaste (och enda!) sparrisarna jag någonsin smakat, med lite kokt skinka i dem. Det kan ha funnits några Padron-paprikor, men jag kanske blandar ihop det med andra turer vi hade. Med eller utan paprikorna var förrätten vacker.
Den förväntade stjärnan i föreställningen var den rostade fläsket. Om du inte är vegetarian eller har etiska problem kan du inte gå till Botín och inte prova det. Det fanns lamm men jag hörde aldrig någon beställa det. Paret som satt mittemot oss från North Carolina valde båda torsk och det såg vackert ut och de sa båda att de gillade det. Jag gillade fläsket. I Storbritannien gillar jag krispigt fläsk. Huden på grisen var dock mjukare, men man kunde se att den fortfarande hade kokats i timmar och även om den inte var hård, hade den fortfarande en härlig krispighet. Fläskbiten jag hade hade några revben men köttet i sig var mjukt och smakrikt. Desserten var en baskisk cheesecake, som alla bedömde som magnifik.
Du kan inte missa en tur som den här. En utbildad, kuraterad historia av några fina delar av Prado, ett museum du enkelt kan vandra runt i som en extra i The Walking Dead och kanske snubbla över de påstådda höjdpunkterna, PLUS inträde till en restaurang, med exklusivitet och prioritet, till en plats du annars inte skulle få bokning på, i 3 månader.
Vår tack till Cassie för en fantastisk, kuraterad tur, som gjorde att vi kände oss engagerade, och tack till de andra gästerna vi pratade med för att det också blev trevligt.
Fraser & Julie *
Jag skulle normalt skriva hennes namn först, men det här är min recension och hon kanske gör sin egen.